onsdag 28 januari 2009

kråkan.


det är ett år sedan idag, 365 dagar och flera evigheter sedan, som jag fick min katt kråkan. min älskade tillfriskningskatt. samtidigt var det alldeles nyss, som om den dagen satt bredvid mig nu och visade allting svart på vitt.

det var en galen natt i en lägenhet på stan, snön knarrade under fötterna när jag gick utomhus och tänkte ologiskt. det var en natt med skåpsdrakar, elitkrigare och dalahästar. min kropp var belåten av rohypnol tramadolpulver och rökheroin. men min själ ville inte vara där, mitt mentala ville inte sitta bland sprutor och ångest. vi var förvirrade, förstod ingenting. jag satt i soffan och kände den där lukten av stall, kemikalier och kattpiss. människor bredvid mig, på golvet, på väg ner och påtända. jag hade nyss klippt mig och färgat håret, det var doften från hårfärgen som fick mig att komma in i verkligheten i några sekunder. personen som satt bredvid mig hade kämpat länge med nålen i armvecket för att få svar, en annan sov och dregglade. jag vet inte vad jag gjorde, jag kunde knappt gå.. jag kunde inte tänka. men jag kände något underbart mjukt stryka sig mot min nacke "åh underbara knark" tänkte jag, och var glad över att jag hade fått så kraftiga hallisar. strykningarna blev mer och mer påtagliga, som om de försökte väcka mig från något.. jag blundade, tänkte "jag drömmer bara.." men när något slickade på min örsnibb vände jag mitt vinglande huvud åt sidan.. och där stod hon, kråkan. tittade på mig med sina diamantögon som man drunknar i, och sa med sin blick att "ta mig här ifrån, låt mig inte leva bland misär, hjälper du mig, hjälper jag dig". ägaren av lägenheten och katten satt på en flyttkartong på golvet och rullade en spliff, jag sa "vilken söt katt" med hes opiatröst.. han tittade inte på mig när han svarade "ja du kan få henne om du vill", som om han skämdes över hennes situation. jag vaknade upp från den konstiga substansvärlden och skrek "åååh får jag?" med en glädje som kan liknas vid ett barn på julafton. kl 02 på natten bar jag hem henne, i den söndersuttna kartongen som vi hade haft som "reservstol" i lägenheten, med kattlåda, med mat och lite sand. jag kände mig för första gången behövd. jag kände mig menad för någon. kråkan behövde mig lika väl som jag behövde henne. jag hämtade henne ur ett liv bland droger och hon hämtade mig ur ett liv med droger. hon blev mitt barn i samma sekund som jag såg henne första gången, vi var menade för varandra. hon har hjälpt mig ur kaoset, hon och jag kommer från samma världar..

på onsdag har jag varit drogfri i ett år.

7 kommentarer:

kat sa...

Alltså Sophie, jag har läst vartenda inlägg i din blogg och du är så stark. Jag beundrar dig.
//Kat

kat sa...

Alltså Sophie, jag har läst vartenda inlägg i din blogg och du är så stark. Jag beundrar dig.
//Kat

kat sa...

Alltså Sophie, jag har läst vartenda inlägg i din blogg och du är så stark. Jag beundrar dig.
//Kat

kat sa...

Alltså Sophie, jag har läst vartenda inlägg i din blogg och du är så stark. Jag beundrar dig.
//Kat

kat sa...

Alltså Sophie, jag har läst vartenda inlägg i din blogg och du är så stark. Jag beundrar dig.
//Kat

kat sa...

Alltså Sophie, jag har läst vartenda inlägg i din blogg och du är så stark. Jag beundrar dig.
//Kat

kat sa...

Alltså Sophie, jag har läst vartenda inlägg i din blogg och du är så stark. Jag beundrar dig.
//Kat